När jag var i min toppform för kring 10 år sedan kunde jag aldrig tänka mig att jag skulle kunna bli trött och sliten av mycket träning senare i livet. Tvärtom skulle jag stärka kroppen med all denna fysiska aktivitet med styrketräning och konditionsträning och skulle orka träna på samma sätt i många år om jag inte skadade mig det vill säga.
Jag skulle förebygga problem som andra som de som inte tränar skulle drabbas av, som ryggproblem och benskörhet.
Dock har jag märkt att sakta med säkert har kroppen börjat få lite olika krämpor och man är stel och kan inte helt träna på samma sätt som tidigare. Det är lättare att gå upp i vikt trots samma kosthållning och huden börjar bli lite slapp på vissa ställen på kroppen. Skadar man sig, jag har tex lite problem med ett knä, så sitter skadan i mycket längre och kanske aldrig går över helt. När man var yngre gick liknande saker över på ngn vecka.
Man får anpassa träningen efter dagsform och kan kanske inte alltid köra efter det schemat man tänkt sig.
Jag har genom mina år som elitsatsande ( kallar det för det för den tiden man lägger ner på mat och träning tycker jag kan jämföras med vilken annan sport som helst på hög nivå ) inom fitness ändå klara mig undan skador bra trots alla timmars nötande med tex chins och dips som sliter mycket på axlar och fästen. Jag har inte alltid tränat smart eller tänkt på utförande, men det är kanske därför jag ändå klarar mig bra även som äldre motionär. Kroppen har utsatts för det mesta och vant sig vid att rusta sig för tung träning.
Det är aldrig försent att börja träna och tränar man på en rimlig nivå ( 2-4 ggr i veckan varierad träning ) så är jag övertygad om att man stärker kroppen, förebygger skador och boostar immunförsvaret. Det är när man inte helt lyssnar på kroppen och har mindre vila som iaf jag känner av åldern och orken.
Så som med allt annat i livet, träna med måtta och lyssna på kroppen men sluta aldrig att röra dig ! Ta hand om din kropp för du får bara en.
En promenad är också träning så ta på dig promenadskorna och ge dig ut och stärk kroppen ! Den träning som blir av är den bästa träningen.

Den frågan är lätt att ställa och egentligen finns ett enkelt svar ; Du ska äta mindre kalorier än du förbrukar för att gå ner i vikt. Dock tycker jag det är lite mer komplicerat än så även om såklart meningen stämmer.

För att tappa i vikt, och då helst fettvikt, krävs det självklart att kalorier in är mindre än kalorier ut och man borde i princip kunna äta vilka slags kalorier som helst. Äter du snabbmat, men färre kalorier än vad du gjort av med under en dag går du ner i vikt, så är det, men jag tycker det finns alternativ till mat som är bättre än andra för att maximera viktnedgången och öka förbränningen.

Jag tycker det är viktigt att bevara sina muskler under en viktnedgång, oavsett om du tävlar i fitness eller motionstränar 2 ggr i veckan. Musklerna hjälper dig använda kalorier dygnet runt, de förebygger skador och de hjälper dig klara vardagen bättre. Därför sammanställer jag matscheman som innehåller relativt mycket protein som musklerna gillar, så att det är större chans att du tappar fett och inte muskler när du ligger på ett kaloriunderskott. Jag tycker också om kolhydrater och utesluter inte dem för de ger energi åt tränande individer och är inte så farliga som de flesta tror i rimliga mängder. Sist men inte minst fett, jag utesluter inte heller fett i mina dietscheman för nyttigt fett är bra bland annat för lederna, immunförsvaret och mättnadskänslan. En jämn fördelning av allt helt enkelt.

Mitt grundrecept för en effektiv viktminskning ser relativt lika ut för män och kvinnor, visst är det lite skillnad, men alla tre näringsämnena ingår för bägge kön, men när de bör äta dem under dagen varierar lite. Dock får mina klienter välja lite själva när de äter vissa mål beroende på hur deras dagar ser ut, bara de äter allt som står på schemat. De kan slå ihop mål om de inte är speciellt hungriga eller det är lång tid mellan matpauserna, men de får inte skippa något mål. Det är inte alltid bättre att äta mindre och ingen ska hoppa över ett mål om det inte är kris för det funkar på samma sätt som om de skulle äta mer kalorier än vad jag bestämt. Äter du mindre kalorier än vad jag sagt uteblir resultaten på samma sätt som om du skulle äta mer, jag har ju gjort ett specifikt schema just för dig och försök verkligen följa det schemat för att maximera resultaten. Man vill ju inte försätta kroppen i svält så den tror att den inte får någon energi, utan man vill äta så mycket man kan fast ändå tappa i fett för då känner kroppen att det kommer in energi och den kan släppa på fettet den så gärna vill behålla för överlevnad.

Läs gärna mer på hemsidan om du vill veta mer om hur jag jobbar med mina klienter.  🙂

 

Jag vet att psykisk ohälsa finns överallt, men jag tänkte endast ta upp mina tankar kring kroppsfixering inom träning och fitnessvärlden. Psykisk ohälsa i många olika varianter tror jag är väldigt vanligt bland tävlande inom fitnessindustrin. Man bedöms bara på sitt utseende på scenen och nu räknas även hy, frisyr och sminkning in när man ska välja ut en vinnare och det spelar ingen roll om du är en otroligt ödmjuk och snäll person bakom det ytliga, det är ändå bara ditt utseende som räknas.

Själv har jag varit skonad från psykisk ohälsa pga mitt tävlande. Visst har jag varit osäker i perioder som alla andra tonåringar, men det har aldrig gått så långt och blivit ett sådant problem som det verkar vara för många nuförtiden. Jag tror det beror en del på att jag inte började styrketräna förrän jag var 18 år och ”slapp” kroppsfixering tidigt i livet och att det helt enkelt inte fanns sociala medier då, för 25 år sedan. Jag hade mer hälsosam grundsyn på mat och träning tror jag och mer beundrade vältränade personer i tidningar än var avundsjuk på hur de såg ut, vilket verkar vara mer vanligt idag.

Sociala medier är jättekul att följa och kan vara lärorikt och utvecklande, men det kan även vara ett stort orosmoln och en tung börda. Unga vuxna som ser perfekt bilder på perfekta kroppar kan ju inte annat än att bli osäkra och när de ger sig in i som tävlande i fitnessvärlden kan det bli katastrof om de börjar tävla när de är som mest osäkra på sig själva. De flesta klarar ändå av att ta sig genom en tävlingsdiet, men de största problemen börjar när den tävlande går av scenen. Livet man levt de senaste månaderna med full kontroll slutar på en sekund och medan några blir genuint glada över att kunna gå tillbaka till sitt gamla liv finns det många vars liv rasar samman. Man har inte kvar sina rutiner och allt blir kaos. Vissa vet inte hur de ska gå tillbaka till vardagen och fortsätter med hård träning och dietmat, medan andra fullkomligt tappar kontrollen och hetsäter efter en lång period med kaloriunderskott. Det blir dock samma slutresultat, psykisk ohälsa. Det tar allt från dagar till år att bli sitt normala jag och visa blir aldrig den samma efter en tävling och hittar aldrig tillbaka till sig själva. Otroligt sorgligt när en sådan fascinerande sport som jag ändå tycker den är, skapar så mycket problem för de tävlande.

Som tur är finns det många som delar med sig av sina (dåliga) erfarenheter av sitt tävlande och man kan finna tröst och hjälp från berättelser på sociala medier, men många skulle må bättre av att ta bort alla sociala medier i tex en månad. Lev ditt vanliga liv, hitta dig själv och må bra ! När sedan abstinensen blir för stor och du går tillbaka till det digitala livet, så tror jag du är mer hårdhudad och klarar av att se alla photoshoppade bilder utan att alltid jämföra dem med din egen kropp. Du lever bara en gång, släng inte bort livet på sociala medier. <3

 

Jag är inte uppväxt i en idrottsfamilj eller har idrottat hela mitt liv utan den första sporten jag provade var konståkning i lågstadiet. Mamma brukade tjata på mig att jag skulle göra något på fritiden och jag var pinnsmal så hon tyckte jag borde träna något. Sedan provade jag gymnastik och basket i mellanstadiet men slutade ganska snart. I gymnasiet tränade jag handboll ett år och märkte då att jag gillade träningarna bättre än matcherna och allra mest rusher fram och tillbaka i gymnastiksalen och jag var snabb, trots att jag aldrig tränat regelbundet. Jag hade alltid högsta betyg i gymnastik och hade anlag för bollsporter och explosiva övningar trots utebliven träning under min uppväxt.

Precis innan jag fyllde 18  ( 1993 ) träffade jag min Marcus som jag fortfarande hänger med och han introducerade mig för styrketräning. Först var det dock endast aerobics och step-up som det hette som jag tränade på Karlstad Atletklubb, men jag märkte att jag mer och mer övergick i att lyfta vikter och ville bli starkare. Jag började styrketräna regelbundet och körde även en del cardio som alla tjejer gör typ. Jag tänkte inte på hur jag åt eller att jag byggde lite muskler utan fick höra av vänner att det syntes på axlarna att jag tränade.

1999 flyttade vi till Oslo och började träna på ett riktigt byggargym, men kända norska profiler inom fitness och ett flertal som tävlade. Jag blev väldigt imponerad av deras muskler och form och motivationen sköt i höjden. Jag började äta bra och näringsrik mat, men jag var inte redo själv att stå på scenen även om många på gymmet tyckte jag borde prova att tävla.

Åren gick och jag gjorde framsteg på gymmet och våren 2003 hade jag bestämt mig, det var dags att göra debut i Athletic Fitness i en tävling i Oslo. Jag var övertygad ( verkligen övertygad på riktigt ) att jag skulle vinna, men med kass posering, magsjuka veckan innan och noll ork resulterade det i en femte plats. Dock kom jag tvåa i hinderbanan och märkte att jag hade talang för den ändå för jag hade knappt kört konditionsträning alls. Dagen efter tävlingen började jag hårdträna inför Norska Mästerskapen på hösten ( jag är norsk medborgare och kunde vara med ). Jag tränade hinderbana i parker bland lekställningarna, sprang i backar, körde mycket chins och dips och kom 4:a till slut i tufft motstånd och jag kände att jag hittat något jag gillade och var bra på och jag älskade hinderbanan !

Jag fortsatte tävla under 11 år i Athletic Fitness, Body Fitness och Bodybuilding och var även med några år på Chins och Dips SM. Sedan 2014 tränar jag för att det är kul bara och har faktiskt genom alla år njutit mest av träningen fram tills tävlingsdagen och inte själva scenframträdandet. Jag är beroende av styrketräning nu och hoppas jag kan fortsätta lång tid till !

 

När jag skulle köra mot min första tävling och även mina ”provdieter” innan, höll jag alltid mina maträtter enkla. De är snabblagade och det går att förbereda mycket mat på samma gång och frysa in. Då har man alltid ngn matlåda redo när man är upptagen med annat.

Den allra största delen av de som kontaktar mig och som börjar köra coaching med mig är upptagna i vardagen. Det är jobb, familj och barn, studier och träning och de har varken tid eller ork att stå vid spisen varje dag och förbereda middag till både sig själv och resten av familjen. Det är viktigt att den maten jag ger dem kan ätas av resten av familjen eller bara modifieras lite så ett kostschema inte blir en för stor uppoffring, det håller inte i längden då. Jag vill ju att dessa nya vanor mina klienter får med mitt kostschema ska vara hållbart under resten av livet och när man nått sin målvikt kan man hålla den enkelt med samma verktyg som vid viktnedgången.

Jag vill alltid veta innan jag konstruerar ett nytt matschema till en ny klient, hur den personen äter när den kontaktar mig. Då får jag ett hum om vilken mat de gillar och de får även ge förslag på mat de väldigt gärna vill ha med i sina nya kostscheman och oftast kan jag innefatta dem så det blir ett schema som lättare kan följas. Det finns faktiskt mycket man kan äta, trots att man vill ner i vikt, det gäller bara att tänka på mängderna och kanske inte allt varje dag.

Jag individanpassar alla scheman, men har samma grund som jag tycker fungerar och som jag anser är hållbart. Alla PT:s jobbar på olika sätt och jag gör ju även olika scheman beroende på om en klient ska tävla i någon av fitnessgrenarna eller om den vill lära sig nya och hälsosamma vanor. Det blir alltid ett striktare program inför en tävlingsdiet då man jobbar för att tappa det mesta av fettet på kroppen. Jag säger dock inte att man kan slappa av för mycket om man vill tappa några kilon, man måste jobba hårt för det, men jag gör det jag kan för att underlätta så mycket jag kan och peppa längs hela vägen för att hålla motivationen på topp.

Jag har lördagar som ”fri dag” där man har valet att äta vad man vill, men jag rekommenderar att man ändå inte går överstyr med kalorierna eftersom varje gång man äter mer än man förbrukar, så tar viktnedgången längre tid. Jag personligen tycker att det är värt att en dag äta lite fritt, om det nu är valfri frukost eller efterrätt till exempel och accepterar att viktnedgången tar längre tid. Jag själv lägger mig hellre lägre på kalorier under veckorna för att kunna äta ngt utanför schemat på lördagar. Det är en bra lärdom för mina klienter att ta eget ansvar denna dagen, vilket gör att de lättare kan klara sig själva utan att hamna snett när det är dags att stå på egna ben.

Mina scheman passar inte för alla eftersom vi alla är olika, men jag gör verkligen allt jag kan för att min klient ska få det bästa resultatet de kan få ! <3

Den första gången jag skulle tappa lite fett hade jag nog tränat i något år och var inte överviktig, utan ville bara se om jag kunde få fram musklerna lite jag jobbat så hårt för på gymmet. Jag var i 20-års åldern och på den tiden fanns inget internet utan man kunde läsa lite i tidningar som B&K Magazine ( nuvarande BODY ) annars fick man bara typ prova sig fram. Jag kände ingen bodybuilder som tävlade eller andra som verkade veta hur man skulle äta eller så och visste knappt att den tidningen fanns heller för den delen. På den tiden var det viktigaste att dra ner på fettet hade jag ändå hört någonstans. Skulle man ner i vikt drog man ner kosten till i princip helt fettfri och socker var inte så viktigt att tänka på att undvika.

Så jag körde igång drog ner kalorierna rätt lågt, åt fettfria produkter som tex cornflakes och blåbärsoppa ( som var en favorit innan gymmet ) och visst tappade jag lite vikt till att börja med, men det var nog mestadels muskler eftersom jag åt väldigt lite protein också. När jag märkte att jag inte fick det resultatet jag ville började jag läsa i svenska och amerikanska träningstidningar och ju mer jag läste desto mer resultat fick jag och jag började undvika socker och drog även ner på kolhydraterna och höjde upp proteinet och tillsatte lite nyttigt fett. Precis så jag jobbar nu.

Sedan när internet kom tillbringade jag mååånga timmar att läsa om kost och träning, lärde mig räkna kalorier och hur man kan maximera sin träning och även om olika kosttillskott som proteinpulver och hur andra vitaminer och mineraler påverkar muskeltillväxten. Något år senare satte jag all denna nyvunna kunskap på prov då jag ställde upp i min första fitnesstävling och på den vägen är det. Jag har alltid skött min egen kost och träning inför tävling och offseason ( förutom lite hjälp med hinderbaneträning och chins och dipsprogram ) och har gått genom många dieter och kan sätta mig in i mina klienters känslor och upplevelser så jag kan vägleda dem på bästa sätt när de stöter på problem.

Jag är glad att jag var så vetgirig angående allt kring kost och träning på den tiden för jag använder all den kunskapen och all min erfarenhet varje gång jag ska sätta ihop ett nytt kost eller träningsschema till en klient, allt för att de ska få den allra bästa hjälpen jag kan erbjuda för att kunna nå sina mål.

När man står på scenen, oavsett vart man står, ska man alltid hålla linen och sitt leende. Domarna ser dig även om du står på kanten och inte är i någon särbedömning och de tittar inte bara på de som står längst fram. Får du kramp eller blir väldigt trött kan du tex byta till S-posen i Bodyfitness, men det är ändå poseringen framifrån som bedöms så försök hålla den hela tiden, du vill ju att domarna ska se dig så mycket som möjligt när det är din tur att skina.

Blir det trångt på scenen när det är många deltagare, ta ett steg bak och sänk dig inte till den dagisnivån som en del atleter gör och armbågar sig fram i linen för att få synas. Det ser väldigt illa ut och domarna är så pass proffsiga att de inte missar en bra fysik bara för att en atlet står lite bakom de andra. Alla får sin tid på scenen och är det många deltagare i din klass kommer ni gå fram 5 eller 6 i taget och göra kvartsvändningarna innan särbedömningarna börjar, så jag lovar att alla kommer få bästa möjlighet att visa upp sin fysik.irampljuset.

Om du anser dig blivit orättvist behandlad eller bedömd på något sätt, älta inte detta utan använd den energin till att bli en bättre atlet nästa gång du ställer dig på scenen. Saker händer och man får inte alltid som man vill i livet och din bästa ”hämnd” är att visa upp en förbättrad fysik tills nästa tävling. Kan du inte hantera en bedömningssport bör du kanske tävla i något annat som tex friidrott där du mer kan påverka din prestation på ett helt annat sätt. Vid varje tävling kommer det finnas besvikna atleter och jag har sett tävlande kasta plaketter ut i publiken när de inte fått den placering de trott eller hoppats på och hört andrapristagarens hejarklack bua ut vinnaren för de inte tyckte den skulle vunnit. Så otroligt pinsamt tycker jag som alltid respekterat arrangörer, domare, de andra tävlande och framförallt mig själv och mitt team. På min allra första tävling jag gjorde i Oslo för nästan exakt 15 år sedan i Athletic Fitness blev jag veckan innan tävlingsdagen magsjuk och min prestation blev allt annat är grym kan jag ju säga. Jag tyckte inte synd om mig själv efteråt och funderade inte på varför jag hade oturen att drabbas innan tävling när de andra höll sig friska utan dagen efter tävlingen började jag träna igen hårdare än jag gjort innan och ett halvår senare tog jag en hedrande 4 plats på Norska Mästerskapen i Athletic Fitness. Jag slog faktiskt en tjej som senare blev proffs i Figure den dagen och det kändes så skönt att visa vad jag kunde och efter den andra tävlingen blev jag bara mer och mer taggad på att slå mig själv för varje tävling. I en sådan annorlunda sport som fitnessgrenarna ändå är så får man jobba på det enda man faktiskt kan styra över och det är sin egen fysik och sitt scenframträdande. Resten är upp till domarna.